Fina ni!

Jag vill börja med att skriva TACK ! Tack för all pepp och kärlek innan och efter loppet! Hade er med mig under hela tiden och jag tycker vi ska dela på medaljen! =)

Jag tänkte försöka ge er min bild av loppet och hur jag upplevde det. Läs den som vill. =)

04:00 natten till söndag 4 november ringde klockan. Vi reste med Springtime som är den enda byrå vitt jag vet som kan få tag i biljetter till NYC Marathon. De hade ordnat en buss som gick från Manhattan till Staten Island kl 05:00. Man måste åka så tidigt eftersom de sedan stänger av många vägar just för maraton denna dag. Hela staden är involverad och det var över 60 000 anmälda och jag tror att cirka 50 000 gick imål.

Dagen innan var vi på pastarestaurang tillsammans med några andra som skulle springa och på morgonen åt vi medhavd gröt och mjölk . Jag var lite ängslig över kaffet ( ni som vet vet… ). Så för att försäkra mig om att jag skulle få just morgonkaffe hade jag köpt en kopp dagen innan som jag värmde i micron på morgonen ! Hahah… SÅ gött! =)

Vi lade fram alla kläder, satte på nummerlapp och packade väskan innan vi somnade. På morgonen hittade Hunken ändå inte sina strumpor så han fick låna av vår vän Jesper som hade ett extra par.. Puh.. =)

Med lite pirr i magen men ändå relativt lugna satte vi oss i tid på bussen. Det är så intressant att se hur olika man beter sig när man är lite stressad… En man på bussen hittade en sätes-granne, en norska, och pratade oavbrutet och gav henne massa tips fast hon inte hade frågat något.. Hahah =) Han var nog lite pirrig tror jag. Så sött, harmlöst och jag log milt, tog Hunken i handen och djupanades några minuter då och då under den nästan 50 min långa bussresan till startområdet.

Väl framme var det fortfarande bäcksvart och kallt. Men vi hade sett på vädret att det skulle bli 12 grader och sol under dagen. Perfekt löparväder! Innan vi kunde gå in på området som var nästan lika stort som Båstad med olika små områden för den färg man skulle springa i, så stod där hundratals poliser och vakter. Helt otroligt pådrag! Helikoptrar som cirkulerade över fältet och hela tiden när vi sprang. Vid varje korsning under banan hade de ställt 2 sopbilar på varje sida med en polisbil emellan för att förhindra att någon galning skulle kunna köra in i folkmassan. Så säkerheten var enorm denna dag! Kändes tryggt.

Väl inne på området visste vi att det skulle bli en lång väntan. Vi skulle starta 10:40 och Jesper 11:00. Vi hade hört att man kunde ”backa i tiden” och starta med någon efter . Så vår plan var att gå med till Jespers färg och start-karusell för att vi alla tre skulle springa tillsammans.

Vi hade med oss mat som kunde räckt en hel dag och insåg när vi kom dit att det även fanns kaffe, bananer och bagels helt gratis.. =) Hahah! Bummer…

Grabbarna la sig i filtarna som vi köpt på stan. Mjuka varma filtar som vi sedan skulle donera åt hemlösa tillsammans med våra varma kläder. Man kunde välja att ta med sig gamla slitna paltor och slänga (för man orkar helt enkelt inte hämta ut överdragskläder efter loppet) Men vi valde att köpa nya , varma kläder på GAP som någon hemlös sedan skulle kunna värma sig gott i under den kalla vintern som nu kommer till staden.

Jag kunde inte vila utan lunkade runt på området och åt cinamon-raisin-bagels o drack kaffe. Inte för mycket hade jag hört!  Men en liten kopp gjorde gott 😉 Jag snackade lite med några andra svenskar och sedan när solen började gå upp hittade vi en härlig plats i gräset och vi började preppa lite mer inför start. Marie, vår snabba ultra-mara-löperska, skulle starta 9:40 så när hon hade gett sig av började proceduren och nervositeten komma.. Man springer på bajamajan o kissar 511 gånger och känner ändå att man kanske borde gå en gång till.. =)

Jag hade bestämt mig att ha två flätor och sedan spraya ena sidan gul och den andra blå. Varken jag eller El Hunko är några fenor på just flätor så jag gick till en blow-dry-bar dagen innan och skulle göra flätor som jag hade sett på kort. Jag visade frisörskan fotot och hon sa att hon kunde göra det. Bara det besöket är ett inlägg för sig … Hahah Om man säger såhär— Det blev medium… Hahah! Men färgen fick Hunken lösa innan vi startade och jag fick väldans många fina hejarop längs med vägen pga mitt hår.. =) Det var ju lite kul ändå!

När vi sedan ätit lite till, kissat en gång till och går mot Jespers startkarusell så blir vi motade av en vakt jag och Hunken… NEJ. Ni har blå färg på er startkarusell. Ni måste ha Grön för att få komma in här.. Så det var bara att lämna Jesper och kuta med andan i halsen för att hinna in på vår karusell som var någon kilometer bort. Klockan var då 10:30 och vår starttid var 10:40. Mitt i kaoset ringer barnen och har bråkat och vill att mamman lyssnar på bådas gråtande argument . Jag hör nästan ingenting vad de säger men mammahjärtat brister av att vara så långt bort och höra dem ledsna. Enligt barnvakten hade de blivit vänner minuten senare och allt var lugnt men det visste ju inte jag… Så in i startfållan med andan i halsen och gråt i hjärtat.

Jag tog några djupa andetag och försökte ta in denna mäktiga känsla av att stå på bron tillsammans med förväntansfulla och taggade löpare med solen som skiner och Empire State of Mind ur högtalarna…. En av mina favoritlåtar!

Vi gick sakta framåt steg för steg i karusellen och kom till slut någonstans i mitten av startfältet. Fick se en tjej brevid mig med med On Running, så vi snackade lite skor.. =) Jag tittade på Hunken och gav honom en kyss. Han sa ”Nu ska vi ha roligt gumman” … det kan ju låta lite märkligt för någon som inte tycker det är kul med löpning.. Att det ska vara roligt att springa 4,2 mil på betong.. Hahaha! Men hela upplevelsen av lopp är så totalt olikt en löptur hemmavid en trist tisdag i oktober… Det är folkfest!

När det till slut började närma sig start så hörde vi Frank Sinatra som de högt spelar ”New York New York” ur högtalarna. SÅ cool känsla! Nedräkningen och PANG så var vi iväg.

Hade fått rådet att hålla tillbaka i början med kände att jag var lite stressad av alla människor så jag pinnade på ganska snabbt. Kroppen kändes tung redan efter bron och jag undrade hur fasen den skulle orka 4 mil till… Ni vet ibland har man dagar när benen bara flyter på ! Ibland är det som om det hänger bly på fötterna. Sistnämnda var det för mig denna dag. Jag slet och kämpade varenda steg och det var stundvis härliga känslor med mestadels pannbenet som tog mig framåt.

När vi kom över till Brooklyn var det heeeeelt galet pådrag! Folk överallt! Jag kunde nästan tro att det redan var vid målgången så som alla tjöt och plingade i klockor och horn.

Jag hade längtat efter att få springa in i Williamsburg och visa Hunken var jag och Johanna bodde när vi var där, så det fick bli första delmålet. Väl där kunde jag njuta lite men då började magen säga ifrån… Jag blev så jädra sur och arg! Varför skulle den krångla nu? Fick  kramper längst upp i magen och såg att pulsen låg på 170. Så första milen snittade jag 169 i puls pga magsmärta och tunga ben. Men allra mest var jag förbannad! För såhär skulle det ju inte kännas! Jag hade längtat efter att få mysjogga lätt och härligt genom iallafall första halvan av loppet! Jag drack vatten och tog min första gel. Hjälpte föga…. Jag gav min midjeväska med gels och telefon till Hunken så han fick ha två den stackarn.. =) Jag kunde inte ha något som satt åt över magen… Är han inte helt magisk den karln..? =)

När vi kom in i den judisk-ortodoxa delen av Brooklyn hände något. Det blev helt tyst! Det var inga människor längs banan och de promenerade lugnt vid trottoarerna. Tittade inte ens upp på oss tokiga löpare.. Jag såg på min pulsklocka att den gick ner ordentligt och magen kändes också lite bättre… Kunde det vara så att jag helt enkelt blev stressad av alla människor, musik och stoj? Jag är ju van att mysjogga i tysta skogar och med lugn musik i öronen på ett tomt gym hemma i Båstad… Min kropp kanske reagerade så på just denna chock av intryck…? Här började också mina pektånaglar kännas obefintliga. Då kommer en passande skylt- ” Toenails are for wimps!” Hahah!!

Väl inne i Queens hälsade dom oss välkomna varmt så fort vi kom dit. Amerikanarna är väldigt stolta över deras land och ort, vilket märks. Men de är också lika välkomnande och varma i sitt bemötande. Här var de något mer lågmälda och många hade skyltar med Trump på. En hade en uppblåst trump som man kunde punscha på… Jag hade ju lite ilska inom mig för att kroppen strejkade så jag slog till rejält! =)

Äntligen kommer nästa bro som då är över till Manhattan. På just broarna är det lugnt och tyst eftersom publiken inte är där. Då märker jag direkt att min puls går ner igen. Vi hade fått rådet att ta det lugnt på broarna för de suger så i benen att springa uppför och sedan en belastning nerför. Det gick helt okej faktiskt men denna hårda betong! Det är verkligen skillnad på att springa asfalt och betong. Benen blir stumma. Kan vara därför de kändes så stumma tidigt.. För sedan när jag vande mig så blev det faktiskt lite lättare….

Direkt efter bron visste vi att Svenska supporters ,och däribland min älskade lillebror, skulle stå och heja. Då hade vi sprungit cirka 27 km. Jag sprang på 1st Avenue med flackande blick och letade efter Jocke. Jag behövde se Jocke! Jag visste att han skulle ge mig styrka! Då med solen gassandes i ryggen och en ljuvlig stämning såg jag tillslut min älskade lillebror. Det var nära att tårarna kom. Jag sprang fram och kramade honom och pratade lite sen tassade vi iväg igen. Man vill liksom inte stanna för länge för då är det svårt att komma iväg igen.. Hahah..

Sedan var den gatan så lång att jag aldrig trodde det fanns ett slut. Men så härligt med go stämning, sol i ryggen, Hunken vid min sida och ben som ändå kändes helt okej nu. Det som händer efter 30 km är att jag får ont i låren och man får helt enkelt kämpa med att ta sig framåt. Fort går det inte men eftersom jag såg på klockan att vi redan var långt efter att komma in under 4 timmar så släppte jag allt som hade med tid att göra och gick på känsla… Mitt mål var att gå imål och Hunken sa att jag skulle kunna klara mig under 4-timmars med min form just nu. Jajaj.. det kan vi väl göra om allt känns bra sa jag, men lovade mig själv att inte bli besviken om det inte lyckades. Vilket vi ju inte gjorde…

Efter den lååååånga gatan är det upp på nästa bro över till Bronx. Här var det rap, hiphop och superskön stämning! Små pittoreska gator som varvades med stora byggnader i själva centrumkärnan.

Efter Bronx är det sista bron över igen till Manhattan. Där ser jag en dam som håller skylt ”Last god damn bridge”… Jag skrattade högt och var riktigt nöjd över just det faktum.. Bron går bra och vi kommer in på övre delen av Manhattan och Harlem. Alltså älskar Harlem! Sååå skön stämning!! Där visste vi att vi skulle springa tills vi såg Central park. Sedan fortsätta längs med femte avenyn som gick lite uppför … sådär jobbigt flackt uppför. Det är galet tunga ben och magen är i katastrofläge. Hunken vill trycka i mig en gel till men då skulle jag kräkas. Jag är nu bara törstig. Så vi dricker vid varje vätskestation och kroppen är nu så svullen att ser mina fingrar som 10 små korvar.. Men inte fasen skulle jag ge mig nu. Nu ökade jag. Jag ville i mål!!

Sedan svänger vägen äntligen höger och sedd höger igen in mot Central Park. Redan här när det är 700 m kvar börjar jag hulka lite tomma tårar. Fulgråt vet ni…. Där inne är allt bara som ett töcken och jag tittar bara framåt uppåt. Ser jag målet? Ja!!! Äntligen ser jag målet! Jag kommer att klara av mitt livs tredje maraton tillsammans med den människa jag älskar mest i hela världen! När vi passerar mållinjen på 4:24 vill jag bara fulgråta och stanna. Men Hunken tar mig med. Man ska inte stanna. Man måste fortsätta gå så kroppen varvar ner. Vi får varsin medalj och hänger den om varandra. Någon vill fota oss. Vi får en värmande prasselponcho och sedan en påse med lite snacks och Vatten! Vatten ! Det enda jag ville ha. Sedan mådde jag rejält illa och trodde jag skulle spy i utgångsfållan som bara den var 500 meter… Men jag stannade, drack lite och sedan kändes det bättre….

Som tur var hade vi nära till hotellet så vi lunkade hem med stappliga ben med stora leende och svarta kinder av mascaran som runnit av tårarna ned för mina kinder…

Den duschen sen…. Magiskt. Helt jädra magisk.

Mådde inte helt bra i magen på kvällen så jag skippade middagen med de andra. Jag tror att jag tryckte i mig för många gels… Men men.. Allt är en lärdom.

Det var inte min bästa löpardag. Jag åt för många gels. MEN skit samma. Jag klarade ett freaking maraton i mina drömmars stad med mannen i mitt liv! Jag lär ju inte minnas magont och tider om 40 år. Då ska jag berätta för mina barnbarnsbarn att jag gjorde det! För i min värld är det en enorm prestation! Oavsett tid man kommer i mål. Sedan finns det de som tycker att tid är viktigt. Det får man. Men JAG är STOLT och NÖJD över vad jag lyckats med och det bär jag med mig för resten av mitt liv.

Tack älskade Hunken för allt du är och gör för mig. Tack mamma för att du tar hand om barnen så vi kan göra detta! Tack lillebror för att du följde med och var vårt stöd. Bra jobbat Jesper som fick springa själv och gjorde det med bravur! Tack Mari, ( galet impad av din tid!) Henric, ( du lär göra en mara till med det resultatet..) Fredrik o Anton (dom ljuvliga grottmänniskorna) för fint sällskap dessa dagar. Tack alla ni där ute som skickar all kärlek! Love u!