Igår packade vi in hela familjen kaos och for till lilla landet nedanför Sverige . Köpenhamn o Tivoli var målet. Kidsen har längtat sig tokiga för att få åka karuseller och berg-och-dalbana.

Först skulle vi luncha på Café Victor och jag hade planerat att köpa en ny plånbok ( min blev stulen i somras)…. 

När vi strosar längs Ströget ser jag en man i 70-årsåldern komma gående. Jag ser hur benen släpar och jag drar en slutsats om någon form av CP-skada. Han ser pigg o fräsch ut. När han närmar sig ser jag hur ena sidan av hans kropp släpar mer och sedan rullar ögonen runt och han faller handlöst rakt ner i backen framlänges och det är pannan som tar i först… DET ljudet!!!!! En skalle som spräcks i blöt asfalt och jag hinner precis fram och ser att han redan vaknat igen… Min kompis Cissi tar fram barnens extrakläder och lägger under hans huvud. Jag får upp telefonen och ringer 112. Han på larmcentralen fattar inte svenska så jag springer in i en butik och ber dem prata med larmcentralen. Ambulans på väg och tjejerna i butiken hämtar första förbands-lådan. Vi baddar pannan och tar på mannen ett täcke då han gjorde på sig i byxorna vid fallet… Eftersom han vaknade och blev ganska klar fort så skämdes han nog för detta så vi täckte över så gott vi kunde. 

Jag höll mannens hand och kontrollerade pulsen samtidigt som jag klappade och lugnade. Cissi höll hans huvud och torkade pannan från blod. Utan att tveka fortsatte vi att ta ansvar för mannen och för oss båda var det en självklarhet att stanna kvar hos honom. 

Han var förvirrad men ändå lugn och vi fick efter ett tag hjälp av både en läkare och en brandman. Vi beslutade att efter 20 minuter sätta honom upp och jag såg till att fortsätta hålla hans hand för trygghet. Han blev kall av att ligga på regniga gatan och kändes lite klarare i blicken….

Han fick fram att han skulle träffa vänner på Tivoli och han kunde ta upp telefonen och ringa dem för att berätta vad som hänt. Sedan berättade han att han mist sin fru för 2 månader sedan och mitt hjärta höll på att få itu…. 

till slut kom ambulansen efter 25 minuter och jag fick en kyss på kinden och ett tack av mannen….

Ångrar att jag inte tog hans namn…:(… Hade ju velat ringa och se hur han mår idag men det gick så fort allting och barnen blev lite rädda och Människor överallt…

Så lunchen blev lugn. Plånboks-inköp kändes sekundärt och jag var allmänt olustig hela eftermiddagen. Kunde inte sluta tänka på den gamle mannen…. 

Vad vi gjorde var inte ett hjältedåd. Det var ren medmänsklighet. Vi måste ta hand om varandra. Ge o ta. 

livet hörni… vi får se till att hjälpas åt. Sen får vi se till att leva det när vi kan! 

All kärlek till dig!

Kram Ida

Tivoli var som väntat superstylat med massa halloween!

Mina barn går sällan. De springer mest….

Alla dessa pumpor!!!’ Lägg av så många!

Minuterna innan farbrorn föll så spelade vi pajas ja o kidsen:)

Herregud som jag älskar denna lilla

Pölse såklart!

Stellas första pölse ever:)

Kändes skönt att sitta i Hunkens famn efteråt ..