Hej kompisar!

I lördags sprang jag Höganäs Halvmaraton. Ett lopp jag verkligen sett fram emot. Helt utan prestation men att jag ändå hade tränat inför. Jag ville njuta av loppet för jag hade hört att det var så vackert. Å herregud som de hade rätt… På riktigt… Jag skulle kunna springa den rundan ofta! SÅ otroligt vackert!

Herregud vilken bana! Jag njöt varenda kilometer och benen flög fram! Jag skuttade genom 2 mil med lillebror vid min sida!

Jag hade köpt biljetter till Hunken, Lillebror och Pappa i julklapp. Tänkte det kunde vara en rolig grej att göra tillsammans. Pappa o bror är båda vana löpare men har inte sprungit några lopp innan. Jag är ju långt ifrån proffs då jag bara kutat två maraton..Men ändå har jag ju koll på uppladdning och sånt jag behöver innan jag ska springa. För mig handlar det om mycket vila under veckan fram till loppet och ladda med massa mat och vatten dagarna innan. Jag kände mig vrålstark! Hade köpt gels åt oss också så vi skulle få lite extra raketbränsle.

Innan vår start vid 13:00 så sprang barnen ett minilopp på 800 m. De var sååå duktiga och jag började nästan grina när de gick imål stolta över sina insatser!

Banan började med några km medvind längs med havet. Alltså det glittrade! Solen sken, klarblå himmel och jag kunde inte sluta le!!!! Det var cirka 10 grader och solen värmde så jag valde Röhnisch nya köparkjol med innerbyxa samt en långärmad löptröja från On Running och mina Cloudflow-skor. Det var perfekt! Blev varken för varm eller kall.

Daniel och pappa sprang tillsammans en bra stund innan Daniel pinnade iväg och kom imål på 1:41. Han är inte klok den… Pappa sträckte sin baksida lår 900 m innan mål…=(… Så han hade också bra tid men fick gå sista biten in i mål. Men imål kom han gubben! Inte dålig den! =) Nu hoppas jag han får blodad tand och vill köra något mer lopp med mig =)

Jag och bror sprang ihop! Vi höll ordentligt tempo och skulle efter 16 km kommit i mål på magisk tid! Fram tills dess kändes det lekande lätt och folk stod överallt och hejade på. Man blir ju SÅ glad av den fina känslan. TACK alla ni längs vägen!!! Så en veckas vila och massa kolhydratsuppladdningar skulle löna sig! Sedan hade vi två gels var och en raketbränsle med sockerlösning. Planen var en gel varje 5 km och sockerraketen vid 10 km. Min sista fick jag ge Jocke vid 15 så han fick två. Sen märker jag vid 17 och 18 km att lillebror pratar allt mindre och jag får peppa med allt jag har för att få med honom. Jag trodde verkligen bara han var ”vanligt” trött. Jag kände ju igen mig själv hur jag kan bli… Man bara kör liksom.. Vill imål…

Det sista han minns är en stund efter 19km-skylten. Precis innan 20 km var där en liten backe. Eftersom jag kände mig stark valde jag att putta på honom uppför den. Så jag håller händerna vid svanskotan och trycker honom uppåt. Men efter några meter börjar hans ben gå som åttor och läpparna blev blå och ansiktet vitt som ett lakan. Jag stannade honom och skrek åt någon att ta fram en stol, (förlåt du som jag skrek åt) tryckte ner honom, stannade en löpare med dextrosol,(tack underbara människa!) stannade en cyklist med vatten (generositet tar en långt i livet! TACK)  och sedan en bil för att köra in honom till mål. (Tusen tack bilist! ) Jag bar in honom i bilen, pekade vart de skulle- sen kutade jag allt jag hade för att möte upp dem där. När jag kom dit lyfte jag honom till en gräsplätt och lade honom där. Kallade p sjukvårdare och Daniel o mamma kom. Barnen blev så skärrade av att se sin favorit vara så borta….=( Så kom jag på att jag hade 200 m kvar till målgången.. Så jag lämnade honom, kutade allt jag hade in i mål, sket i medaljen och vände i mål, kutade tillbaka! Hahah folk måste trott jag fått en knäpp i skallen… Nu vet jag inte varför jag gjorde så men det blev kaos alltihop och när jag kom tillbaka hade jag varit borta i kanske 2 minuter så allt gick fort..

Kramper avlöstes med kräkning och minnesbortfall. Mer detaljer behöver jag inte gå in på utan vi hade en kaotisk timme där tillsammans men jag var handlingskraftig och styrde upp situationen så gott jag kunde.

Sedan fick vi in honom i bilen och körde hem till Båstad. Fortsatte ompysslingen hela kvällen och dagen efter. Viktigt är att ät magnesium för att släppa på kramperna och att få i sig vätska. Sedan kräkas brukar släppa lite till på trycket.. Så allt gick enligt plan och vi bedömde att vi hade läget under kontroll. Han sov några timmar och sedan sakta åt han bra vällagad mat och vätskeersättning pö om pö.

Ja… Så kan det också bli ibland. Allt är inte självklart…

På kvällen släppte min chock och när jag kramade om honom i soffan och barnen hade somnat så grät jag som en tok. Tårarna bara föll ner för mina kinder. Min älskade, bäste lillebror! Tack o lov att jag var med vid hans sida när det hände. Att han inte ramlade och slog sig….

I ärlighetens namn var jag pigg och skulle velat springa fortare. Mitt ego sa åt mig att kuta iväg och kunna briljera med en bra sluttid. Men sedan mindes jag lika fort hur känslan skulle vara att få jogga i mål med min älskade bror. Blev inget av något . Men vad spelar något för roll så länge allt gick bra?

Traumat har spelats upp i mitt huvud som en otäck film hela natten igår och inatt. Funderar på hur jag skulle kunna agerat annorlunda …tidigare för att se det som skulle ske…. Blir så arg på mig själv att jag peppade och pushade honom utan att förstå att han var på väg in i väggen😢Jag ska ju kunna sånt?  Arg på mig själv att jag inte tjatade på honom att äta mer lunch och att ta av sig sin varma tröja.

Vad som händer när man blir så utmattad är ofta vid 2 timmar. Har man ansträngt sig hårt i 2 timmar tar depåerna slut. Då går all energi som är kvar åt dina inre organ. Så muskler stängs av och allt annat ” sekundärt” för att överleva helt enkelt. Då för att man ska förstå att man verkligen MÅSTE stanna. Min bror är SÅ enveten och envis. Han skulle i mål! Även när han var helt borta och benen hade vikt sig så skulle han i mål. Jag fick hålla fast honom från att inte fortsätta… Det är bra att vara målmedveten i många lägen men kanske inte alltid…. Vi är inte helt olika jag och han och detta skulle precis lika väl kunnat hända mig. Jag har bara lite mer erfarenhet av att veta att jag behöver äta mer än jag egentligen tror. Min vinnande nyckel i att prestera är absolut näring. Att dundra på massor.

Men nu landar jag i att jag är så tacksam att han inte skadade sig mer. Tacksam över min familjs kärlek och kaffe med blomma på sängen igår av världens bästa D💙 En del av mig vill fortsätta älta mig. Men det hjälper ju inte? Ältande skadar. Nu ska jag jobba med att vända tanken och vara SÅ jädra tacksam över att jag faktiskt agerade väl när det hände☝🏼Livet. Saker kan ändras så fort. Gäller att ta vara på det man har. Snälla krama om de du älskar idag. Mer än annars! De vi älskar är de viktigaste.  Kärlek till er allihop! 💙🙏🏼